”Den svenska handelsflottan har minskat kraftigt sedan 1970-talet, mycket på grund av bristande konkurrensförutsättningar jämfört med många andra länder, bland annat Norge och Danmark.
Ett stort antal fartyg har flaggats ut från Sverige, en del rederier har även lagt ner kontor och flyttat utomlands med förlorade jobb som resultat. För att hindra utflaggningen införde Sverige olika stödåtgärder så som sjöfartsstöd och TAP avtal, som skulle minska bemanningskostnaderna på svenskflaggade fartyg. Dessa åtgärder har inte bromsat utflaggningen helt, eftersom den fortsatt under de senaste åren. Andra länder i Europa, till exempel Danmark och Norge, valde att införa fler delar av EU-kommissionens State Aid Guidelines med bland annat internationellt register och tonnageskattesystem, vilket har ökat deras konkurrenskraft gentemot Sverige.”
Betyder svensk flagg i aktern att det blir jobb för svenskt sjöbefäl ombord? Sanningen är väl den att det idag är mellan 2 – 3 personer ombord, som är svenskt sjöbefäl. Vad vi talar om här är ju fartyg i oceantrafik. Färjetrafiken och annan kustnära trafik kan se helt annorlunda ut.
Politikerna pratar gärna om att flytta landtransporter till sjötransporter av miljöskäl, men de fokuserar hela tiden på närliggande sjöfart och inte på den också så viktig oceantrafiken. Handel föregår ju som bekant globalt!
I dessa ”pandemitider” hör vi ofta om sjöfolk, som ej blir avlösta på grund av olika regler och begränsningar relaterade till smittspridningen av Covidvirusets olika mutationer. Vi hör om avlösande personal, som måste åka veckor innan och sitta i karantän och svårigheter för de som skall bli avlösta när det gäller hemresan. Många ombordanställda tvingas att spendera allt längre tid ombord än normalt.
Är detta bara ett pandemiproblem, att besättningar inte blir avlösta i tid?
Det kan finnas många sanningar, när det gäller detta!
En sanning är att det inte finns maskinbefäl (eftersom detta inlägg publiceras på Sjöingenjörssällskapets sociala medier fokuserar vi på maskinbefäl) tillräckligt med den erfarenhet som krävs och är villiga att ta jobb i oceangående fartyg. Det är ju oftast enbart den tekniska chefen ombord, som är svensk även i svenskflaggade oceangående fartyg.
Hur blev det så här?
Det faktum att fler och fler fartyg med svenska intressen hamnar under annan flagg en svensk kan ju vara en förklaring. Det finns inte möjligheter för de som utbildar sig till maskinbefäl vid våra Sjöfartshögskolor att skaffa sig den erfarenhet som krävs.
Går vi tillbaka till 70-talet så kan en del av oss komma ihåg hur stora möjligheterna var att få möjligheter till arbete som elev och vissa rederier hade till och med elevfartyg. Man såg detta som en garanti, för att säkerställa att de på sikt skulle ha tillgång till kompetent befäl.
Kravet på att få ansöka till, på den tiden Sjöbefälsskolorna (fanns fem på den tiden – idag två), var bland annat 12 månader till sjöss, varvspraktik, elpraktik totalt motsvande 24 månader. Viss tid från till exempel sjömansskolor eller elevfartyg kunde göra att kravet var något lägre. Sedan skulle du ha motsvarande teoretisk examen motsvarande den tidens realexamen eller så fick man ”tenta” i vissa ämnen för att bevisa att man hade den teoretiska kunskap som krävdes.
Vad betydde detta! Man visste vad man gav sig in på och efter tre år så hade man en sjöingenjörsexamen och var bättre rustad att ta anställningar som juniorbefäl och förkovra sig vidare och få nödvändiga behörigheter.
Tyvärr så har dagens ungdomar, som väljer detta yrke inte den möjligheten att få den goda grunden om vad yrket innebär. Nu genomgår de en fyraårig utbildning vid de två kvarvarande Sjöfatshögskolorna, vilka har bra lärare och mycket fina simulatoranläggningar. De får säkert en bra grund att stå på, men även de bästa simulatoranläggningar kan ju inte kompensera för praktik ombord i verkligheten.
Från medlemmar i Sjöingenjörssällskapet, som är lärare på Sjöfartshögskolorna, hör vi om att elever hoppar av utbildningen och att det är svårt att fylla kurserna.
Många av de som fullföljer utbildningen möts av en arbetsmarknad där de har svårt att få arbeten där de kan påbörja sin karriär till sjöss. Tyvärr så är det en del som upptäcker detta för sent var det var för en typ av arbete de utbildade sig till. Långa perioder borta från familj och vänner!
Vill svenska redare ha tillgång till seniort befäl så måste man nog ”bjuda till” lite bättre och underlätta för nyutexaminerade att få platser som juniorbefäl och möjligheter till praktik ombord, så att de blir rustade för den verklighet som väntar.
I Norge har de norska redarna t.ex. stor konkurrens om maskinbefälet med Offshoreindustrin och de har tvingat att söka befäl till deras fartyg i andra länder. Det var väl inte för att besätta dessa arbeten vi spenderar skattepengar på att utbilda svenskt maskinbefäl – eller?
Sjöingenjörssällskapet
Sjöbefälsföreningen
Senaste kommentarerna